Idag är det inte lätt att komma på något att skriva om. En lång helg på lågfart skapar inga rubriker varken hos mig eller i tidningarna. Tidningarna har bara lite sportnyheter att komma med resten som de skriver om är skåpmat. Lite egen sport har det varit. Jag blev övertalad av hustrun att följa med på en skidtur. Det var inte utförsåkning hon föreslog utan det var slättförsåkning. Slättförs, har jag inte åkt på så himla länge det är nog tjugo kilo sedan. Skidorna slog platt ner på hela sin längd när jag ställde mig på. Det blev inget spann kvar att lägga fästvalla på. Knäna var stela och balansen lika skakig som efter en hyfsad fest med för starka drycker. Stel som en plåtniklas gav jag mig iväg. Grannen kom gående från andra hållet. Du, sa han – Akta dig för backen här det är väldigt isigt i den- Jag antar att han såg hur det var ställt med min åkförmåga. Plogande i sakta mak åkte jag nerför backen och kom lyckligt in i skidspåret. Efter ca 300 meter var orken slut. Jag vände hemåt.
Nu är det 1 plussgrad ute. Det är lika bra att använda den här dagen till arbete på båten. Där är mycket jobb som ska göras och allt ska vara klart till sjösättningen som är snart. Det är bara fyra månader kvar så nu gäller det ätt ligga i.
Ligger i, det gör våra småbönder.
Jag såg nämligen ett TV program igår om några olika småbrukare i Blekinge. Allt gick ut på hur svårt det är att få småskaliga jordbruk att bära sig ekonomiskt. Det är bara de såkallade ”mellanhänderna” som klarar sin ekonomi på bondens produkter, mjölk, potatis, grönsaker kött mm. Bonden får sååå lite betalt för sitt och detta till trots så får han betala lika stora avgifter till sina organisationer (mellanhänderna) som de stora lantbruken med betydligt större bärkraft får göra. Här kan man lätt konstatera att bondens största fiende och utsugare är hans egen organisation. Hur kan det bli så?
En del bönder går direkt till konsumenterna, mig alltså, med sina produkter och här uppstår en egendomlighet till. När jag ska köpa en påse potatis eller ett knippe morötter eller en gurka så kostar den lika mycket som i livsmedelsaffären ibland till och med mer en när jag köper gurkan i affären! Trots att det många flera människor som har hanterat den och fått sin försörjning av den. Den har också transporterats med de kostnader det medför den har tillfört våran gemensamma sektor skatt till fromma för sjukvård, skola, infrastruktur mm. Hur kan den närproducerande bonden ta lika mycket betalt för sin gurka som livsmedelsaffären tar för sin?? Förklara det den som kan.
Så, nu åker jag till båthuset, det blir ingen kortvågsradio idag. Nu ska jag tänka på sommaren