På morgonens “morgonrunda” tittade jag som vanligt efter något märkvärdigt, något djur, märkliga ljud eller exotiska blommor.
Det jag såg var gräs, bara vanligt gräs.. Jamen, tänkte jag vanligt gräs är ju vackert, att det finns mycket av vanligt gräs ska väl inte föringa dess finhet.
Jag böjde mig ner och tog en bild på detta vanliga… gräs
Och då.. kom en förnimmelse av Hasse Andersson, han skåningen du vet “Kvinna buske band” Vad är det som gör honom så omåttligt populär?
Jag såg honom på TV förra vecka, då tillsammans med sitt band av medmusikanter.. De spelande sin vanliga musik, trallvänligt, harmoniskt och med ackord som kom i rätt ordning, dvs den ordning jag trodde att de skulle komma i.
Det var i den meningen enkel musik men utan åthävor och spektakel på scen, inga dansare, inga blinkande lampor ingen rök eller pyroteknik men…
Med en jättestor spelglädje, det var lätt att se hur kul musikanterna hade och det smittade av sig till oss som var publik, det var helt enkelt kul att lyssna till den här vanliga musiken..
Ja ja var vill jag komma med detta då.
Jo i lördags, såg jag Hasse andersson igen.. Den här gången ensam på en scen i en liten ort i skåne. Harlösa..
Publiken var större en innvånarantalet..
Där stod han och pratade med publiken på sin lugna skånska dialekt, enkelt, utan spektakulära spektakelgrimascher.. utan rök och knall effekter.
Han var bara helt vanlig och framförde sin vanliga musik på sitt vanliga trygga sätt.
Det gick hem.. Publiken var stormförtjust.. Tänk så enkelt det kan vara
Våga vara vanlig. vanlig helt enkelt..
