Tänk vad det är konstigt… Hur min känsla av betydelse varierar så starkt, beroende på hur jag blir bemött av de människor jag möter.. Under den gångna helgen har jag mött många människor, men två ytterligheter. Två gamla bekanta.
Den ena var fullt upptagen med sitt och märkte knappast att jag var där. Detta trots att jag efter en lång tid utan kontakt hade mycket att berätta och mycket att fråga om. Det mötet gav en tråkig eftersmak.
Det andra mötet var med en partikamrat som jag inte träffat på länge. På långt håll vinkade hon och utropade hur kul det var att träffa mig efter så här lång tid. Jag kände mig mycket betydelsefull och framför allt så blev jag hjärteglad av det mötet. Den eftersmaken var god och den håller sig fortfarande.
Vad kan jag dra för slutsats av detta då? Jo att jag ska ta mig tid till mina vänner när vi möts. Den lilla tid det går åt att uppmärksamma någon, är en droppe i havet om man ser till den tid vi har i livet. Det kan räcka med att hälsa ordentligt säga några vänliga ord för att uppmärksamma den jag möter. Så ska jag försöka vara.
Appropå bemötande, så har fotbolls stjärna, Zlatan flyttat till Italien. Visst det är ju kul för honom, han håvar in flera pengar en vad han gör mål. Men det som gör mig så förbryllad är varför bara de fotbollsspelare som gör mål, hyllas så högt. Alla de andra i laget då? Ett lag består av många människor med olika uppgifter och alla är beroende av varandra. Zlatans uppgift är att göra mål övriga laget har uppgifter som att spela fram till Zlatan eller försvara så inte motsåndarna kommer fram och gör mål. Om alla misslyckas med sin uppgift, så får man hoppas att målvakten är på bettet och räddar läget. Visst är alla lika betydelsefulla, men det är bara några få som vi ger stjärnglans till. Varför?
Kan man dessutom se paraleller till detta i vårat samhälle eller på våra arbetsplatser….. Hur har ni det där på jobbet? Har ni några stjärnor eller tillmäts hela laget samma betydelse?
God dag.