Det blev en helt annan historia i dag.
Nu ska jag berätta om 10 dagar med en löptik i huset. Vi är tillförordnade hundägare, ordinarie ägare är på semester i Vietnam. Kul sa vi som tycker om hundar. Men vi visste inte att det var löp pågång. I nio dagar har hunden varit hyperaktiv pockat på uppmärksamhet hela tiden och bara skulle ut.
Inte så svårt att förstå varför, grannen har en mycket stilig Rottwailerhane som naturligtvis var mycket intressant. Tyvärr så går han i koppel och likaså våran lilla frierska. En taxhane har vi också träffat men han var inte det minsta intresserad. Vid oändliga långpromenader har hon sökt desperat efter någon att para sig med till slut hade de nog dugt med en räv eller grävling eller vad tusan som helst. Stackars hund, inget napp.
Vid de något mera lössläppta tillfällena sprang hon hysteriskt efter råbocken på skogen, vilt skällande och inte förstod råbocken vad hunden ville så han stack i fullfart därifrån. Hunden kom slokörat tillbaka och fick en medhavd köttbulle att mumsa på.
Så här har det varit. Men så igår verkar löp-perioden varit till ända.
Plötsligt var det en lugn och sansad hundfröken som sov i sin korg. Hon var totalt förändrad och återigen en mycket harmonisk och gullig liten Vachtel.
Att tänka på: Så förändrad till sinnelaget kan man bli av att hormonerna ställer sig på högkant.
Voff Voff